”Vi behöver lyssna mer på barns berättelser”

I en delstudie i avhandlingen har Stina Michelson koncentrerat sig på hur barnen hanterar svårigheter i familjen och hur det påverkar deras relation till andra familjemedlemmar men också hur de ser på sig själva. Studien bygger på intervjuer med 22 barn och ungdomar som alla har fått någon form av stödinsats på grund av dysfunktionalitet i familjen.

– Generellt sett får barnens egna berättelser väldigt lite utrymme och de känner sig ofta inte delaktiga. Om vi skapar förutsättningar för barnen att berätta kommer vi få viktiga kunskaper som kan ligga till grund för exempelvis vilket stöd barnet behöver, säger Stina Michelson.

Tvetydigheten tvingar barn att förhandla om sina familjerelationer
I sin studie visar hon att barnen har positionerats av andra (familjemedlemmar och – diskursivt - av idéer om barn och barndom) och att de förhandlar om dessa upplevelser genom att orientera sig mellan närhet och distans i sitt berättande.

Begreppen närhet och distans kan förstås som två ändar av ett kontinuum över vilket barnen rör sig i sitt berättande. En orientering mot närhet kännetecknas av en berättad vilja att ha en nära och kärleksfull relation med sin familjemedlem. En orientering mot distans kännetecknas av en berättad vilja att skilja sitt liv från sin familjemedlem – fysiskt och/eller relationellt. Resultaten visar att det ofta är tvetydigheten i situationen som tvingar barn att förhandla om sina familjerelationer när det gäller närhet och distans. Ett fåtal av barnen orienterar sig ”oproblematiskt” mot närhet i sitt berättande, men en majoritet verkar engagera sig i ett projekt där de, rakt på sak eller ambivalent, orienterar sig mot distans.

Mer fokus på barnet som egen person
En slutsats av studien är att den sociala barnavården skulle vinna på att i högre grad ha fokus på barnet som egen person. Barns förhandling om närhet och distans kan fungera som ett sätt att få makt över det som kanske är det enda som är möjligt att kontrollera i en svår livssituation – ens personliga berättelse.

Hon menar även att det inte bara är socialtjänsten som behöver bli bättre på att lyssna på barnen, hela vuxenvärlden har mycket att vinna på att låta barnens berättelser få mer utrymme, familjehemsföräldrar inte minst.

– Det handlar inte om att man som familjehemsförälder ska tjata på barnet att berätta om jobbiga saker, utan att ge förutsättningar för barnet att känna sig delaktig och att dennes berättelser betyder någonting och är viktig, påpekar Stina Michelson.

Skyddar barnet från sin berättelse
Barn som lever i utsatthet behöver skydd, men inte sällan drar man det till att även skydda barnet från sin berättelse.

– Det jag vill att man ska ta med sig från den här studien är vikten av att se barnen som egna personer. De behöver få höra att det finns någon som lyssnar på dem och skapar utrymme för dem att berätta. Tankarna, känslorna och frågorna finns där ändå, oavsett om man som vuxen, väljer att skapa utrymme för barnet att berätta. Det är, med andra ord, en god idé att som vuxen (till exempel som familjehemsförälder) visa för barn att man finns där och är beredd att lyssna och ta del av deras berättelse.

Att barn i utsatthet får rätt typ av stöd från samhället har stor betydelse för hur barnen ser på sig själv. Från att ha sett på sig själva som orsaken till problemen har fler ungdomar beskrivit hur de drabbats av ett problem i familjen, men att de inte är orsak till det.