Du älskade kvinna

Om jag får drömma lite, drömma helt fritt, skulle jag önska mer än allt att jag kunde få befria dig från all din smärta och få hela din psykiska ohälsa du utvecklat. Hade önskat att jag kunde få radera all sorg från dina barns trasiga hjärtan. Att jag kunde ta bort all rädsla som har lagrats i deras små kroppar likt en knopp i en blomma. Jag skulle vilja bädda ner henne, hon som heter kvinna och trösta henne så som hon har kommit med trösten till sina barn och andra. Där skulle hon få vila tills mannen gjort sig värd av sin kvinna igen.

Flickor och kvinnor är ett hot, det säger mannen som äger luftrummet. Kvinnan kränker mannens luftrum genom att bara existera. Kvinnan är mannens slagpåse. Att slå, kränka, hota och kontrollera. Detta för att kvinnan måste tyglas enligt mannen, om hon tar för stor plats i familjen, i samhället eller i världen kan hon kanske komma att ta över.

Dessa kränkta män är farliga, om du är kvinna är det förenligt med livsfara. Du kan mördas, mördas i ditt eget hem. Bli slagen till döds av mannen, som sa att han älskade dig. Dessa kränkta män, som måste projicera sin ilska och sitt misslyckande på kvinnan finns överallt. I alla kulturer, i alla religioner och i alla länder välden över. Mäns våld mot kvinnor är ett världsproblem. Att växa upp som pojke i detta samhälle är svårt.

Lilla pojke, får inte visa känslor, får inte visa sig svag, får inte visa rädsla, han skall ta emot slag, inte visa att det gör ont, han skall slå tillbaka, visa sig stark, upprätthålla familjens heder och för allt i världen, inte gråta!

Jag ser lidandet i kvinnans och flickans ögon varje dag. Ser hur det förgör och förstör henne. Jag ser den lilla pojken som har tappat sitt fotfäste, som har tappat bort sin far men framför allt tappat bort sig själv. Jag måste hjälpa er pojkar att bli fria, att få må bra och få vara den de är utan någons tillåtelse.

Det är hos dig, lilla pojke som förändring kan ske.

Varje dag får jag berättat vad männen gör med kvinnan, får höra berättat vad de gjort mot henne och vad de kan komma att göra med henne, om de får tag på henne. Det är sorgligt och förfärligt att detta pågår år 2021. Att i mänskligheten ej kommit längre vad gäller jämställdhet, mänskliga rättigheter och inte minst barns rättigheter.

Allt har sin början och då finns även ett möjligt slut. Och när de döda kvinnor gråter av förtvivlan och sorg, hör jag gråten.

Hos oss finns inte etnicitet eller religion. Hos oss finns kvinnan. Kvinnan som behöver vila, hon som behöver vaggas till ro precis som hon vaggat sina barn till ro. Hos oss finns barnen, barnen som behöver få tilltro, tilltro till mannen igen. Och det är hos dessa gossar det börjar. Vi vill hjälpa dem, hjälpa dem att gå oskadda genom de förväntade roller som har lagts över dem likt en mantel. Hjälpa dessa oskyldiga pojkar att bli fria, fria från våldet. Dina osynliga tårar vill vi göra synliga.

Den påhittade manligheten som du har fängslats in i har gjort dig orädd, tuff och okänslig på utsidan. Vart tar alla dina känslor vägen, lille gosse?

Mitt i allt detta frågar vi oss, varför har samhället blivit så kallt och hårt? Det är därför att det har skapats av män som vuxit upp med denna påhittade manlighet. Dessa män var en gång, en av dessa små pojkar vi möter på. De var en gång en liten rädd pojke som inte fick visa känslor och inte fick visa sig rädd. Som har tagit emot slagen, sett våldet, rädslan och har tvingats in i att bli stark. Att koppla ihop, att stark är lika med manlighet.

Det är därför samhället är så hårt och det är därför våldet är så pass utbrett i vårt samhälle idag.

Jag vill hjälpa kvinnan, hjälpa henne komma från hennes liv som är färgat av våld, rädsla, skuld och skam. Jag vill vara där och så ett litet frö av hopp i henne, jag vill ge henne en ny dag, ge henne en ny morgon. Tillsammans ger vi tillbaka dig själv, ger dina flickor en tröst om morgondagen och ger dina pojkar rätten tillbaka till att få visa sårbarhet och kunna visa tårar. Dessa pojkar kan rädda sina systrars liv genom att visa sin sårbarhet. Vi måste hjälpa pojkarna att gå fria.

Vi människor förnimmer samma känslokropp. På denna punkt hoppas jag att vi blir ett, kvinnorna, männen och barnen.

Jag är så otroligt stolt över att få äran att arbeta med kvinnan. Och barnen. När jag tänker tillbaka på alla gånger som jag hört hennes sorgsna ord om slag, blod, hot om våld, hot om död, kontroll, förtryck, om att inte få älska den person man vill, blivit tvingad till äktenskap, tvingad till oskuldskontroll, förnedras, om att ha fel kläder och om att helt enkelt vara på fel sätt blir jag fylld av förtröstan att kvinnor väljer att bli fria, fria från våldet. När jag tänker tillbaka på alla dessa ledsna och rädda ord från barn som varit livrädda att förlora sin mamma, sitt fotfäste i livet. Alla gånger när de knappt kunde andras för rädslan att förlora henne, att förlora sig själva, blir jag helt enkelt förkrossad.

Vid varje ny placering, har jag förstått, att igen var det han som gick fri och hon som förlorade. Det är där och då som vi blir ett, kvinnorna, barnen och jag, som de olika människor vi är. Trots olika bakgrund och olika livsöden så blir vi enade i ett enda avseende, vi är inte tysta längre. Vi pratar tillsammans för dem som ännu inte har fått modet till sig att söka stöd och hjälp.

Jag kommer för resten av mitt liv att arbeta med att försvara en kvinnas rätt till sina egna val, sin egen röst och sin egen kropp. Och allt börjar hos denna lille pojke som jag skrivit om ovan, den lille rädda och förkrossade pojke som kommer till oss. Men det börjar även hos din och min pojke. Som haft turen att få leva i en familj där våld inte förekommer. Allt börjar i samma stund som våra gossar föds, i samma stund som pappan klipper navelsträngen. Tillsammans hjälper vi honom att gå fri. Hjälper honom att gråta de tårar som historien inte tillät.

/Anna Dahlöf,
Verksamhetschef, Ayanna Home AB