Att bli familjehem var Elisabeths dröm

Hemma hos Elisabeth Karlsson och Kenneth Larning i Örkelljunga bor fyra placerade barn mellan 12 och 15 år plus Elisabeths yngsta biologiska dotter som också är 15 år.

– När jag träffade min man för tio år sedan berättade jag om min dröm att bli familjehem. Eftersom han tidigare hade varit familjehem under några år var det inte svårt att få med honom och vi anmälde intresse hos ett konsultföretag som vi hade hört gott om och gjorde utredningen genom dem, berättar Elisabeth.

Några månader efter att paret gjort färdigt utredningen och gått familjehemsutbildningen fick de sin första placering – en 14-årig ensamkommande pojke från Iran, som varken pratade svenska eller engelska och aldrig hade gått i skolan.

– Vi kommunicerade med gester den första tiden och jag visade föremål och sa ordet och han upprepade. Så höll vi på hela sommaren och på hösten började han åttonde klass i förberedelseklass, året därpå gick han ut nian med höga betyg och därefter vårdgymnasium. Idag har jobb inom vården och har flyttat hemifrån. Det är fantastiskt att ha fått vara del av hans resa. Redan efter en vecka var han en i familjen, säger Elisabeth.

Hon gick in i familjehemsuppdraget till stor del utan förväntningar, men med ett stort hjärta och mycket tid och tålamod.

– Det måste man ha om det ska funka. Men framförallt måste man vilja göra det här med hela hjärtat och vara beredd på att ställa om hela sitt liv - för det får man göra, säger hon.

Elisabeth Karlsson fick nyligen ta emot utmärkelsen "Årets hjärta" för sin insats som familjehem vid Framtidsgalan i Stockholm. 

I nästa sekund tillägger hon att bli familjehem är det bästa hon och hennes man har gjort – och att de inte kommer sluta än på länge.

– När vår yngsta flyttar ut kommer min man vara runt 70 och jag 60, men vi kommer fortsätta tänker jag så länge som vi orkar, säger hon.

Tre av de fyra tonåringarna som är placerade hos Elisabeth och Kenneth har diagnoser och att via konsultföretaget alltid kunna få stöd och hjälp – oavsett veckodag eller tid på dygnet – är av största vikt för familjen.

– Vi har jobbat för kommuner också, men där är mycket svårare att få kontakt är min upplevelse. Konsulten svarar om det så är mitt i natten som jag behöver hjälp, medan kommunen i bästa fall ringer veckan därpå och frågar vad jag ville.

Elisabeth har tidigare jobbat inom särskolan och har erfarenhet av barn med diagnoser. Det är dock inget måste menar hon för att kunna bli ett bra familjehem.

– Alla individer är olika och man måste kunna möta och förstå dem där de är. Det är det viktigaste.

Långsiktiga placeringar
Alla placeringarna hos Elisabeth och Kenneth är långsiktiga och en av dem är sedan i maj vårdnadsöverflyttad. Att barnen bara är till ”låns” är sällan något som Elisabeth tänker på, även om hon är medveten om att de biologiska föräldrarna kan vilja få hem sitt barn.

– Jag skulle kämpa allt vad jag har om jag inte såg att det var det bästa för barnet. Alla placeringar är som mina egna barn och jag gör allt för de ska ha det så bra som det går. Det har varit fantastiskt att se alla placeringars utveckling och att få ge dem ett bra, härligt liv med allt som de behöver.

Elisabeth är idag familjehemsmamma på heltid, maken Kenneth är timanställd men hjälper till mycket med familjehemsuppdraget.

– Det blir en livsstil och absolut inte något man gör för pengar. Jag jobbade i början men insåg snart att det blev svårt att ge barnen den tid som krävdes och därför är jag idag hemma på heltid, säger hon.

Elisabeth Karlsson med diplomet från Framtidsgalan där hon tilldelades utmärkelsen "Årets hjärta". 

"Lilla jag från Örkelljunga"
Nyligen tilldelades Elisabeth Karlsson hedersutmärkelsen Årets hjärta på Framtidsgalan i Stockholm, som en av 500 nominerade. I motiveringen stod bland annat: "Elisabeth har skapat en trygg miljö och en andra chans för barn med hennes unika förståelse för varje individs behov och inser att det krävs tålamod, kärlek och förståelse för att hjälpa barn att växa och bli självständiga individer. Elisabeth engagemang och kärlek till barnen har inte bara gynnat enskilda barn utan också bidragit till att skapa en bättre framtid för samhället som helhet. Hennes passion för att göra skillnad har gjort henne till en förebild för många andra som är intresserade av att arbeta inom socialt arbete."

– Helt otroligt, lilla jag från Örkelljunga! Bara att vara nominerad kunde jag ha levt på resten av livet. När de sedan ropade upp mitt namn; jag trodde inte att det var sant!