Var tredje vuxen känner oro över att barn i deras närhet far illa

Så mycket som var tredje vuxen har känt oro för ett barn som de vet eller misstänker far illa i sitt hem, enligt en ny Sifo-undersökning gjort på uppdrag av Bris. Samtidigt är en majoritet av alla vuxna osäkra på vad de borde göra i en sådan situation.

Publicerad 19 oktober 2021
Flicka kramar nallar Flicka kramar nallar
Majoriteten av alla vuxna är osäkra på hur de ska agera när de misstänker att ett barn far illa, enligt en ny Sifo-undersökning från Bris.

– Mörkertalet av barn som far illa är stort. För de barnen är det avgörande att vuxna både ser och agerar. Uppmärksamma vuxna är av de allra viktigaste skyddsfaktorerna för barn som lever med utsatthet i hemmet. Men den här nya undersökningen visar att en majoritet inte vet vad de bör göra för att hjälpa ett barn, säger Magnus Jägerskog, Bris generalsekreterare.

Magnus Jägerskog, generalsekreterare, Bris. 

En tredjedel av den vuxna allmänheten uppger att de har känt oro för ett barn som de vet eller misstänker far illa i sitt hem. Kvinnor uppger i högre grad att de känt oro (39 procent) jämfört med män (28 procent) och i åldersgruppen 35–49 år har varannan kvinna (49 procent) känt oro för ett barn.

Det vanligaste är att oron gäller ett barn man mött i sitt arbete inom skola och barnomsorg (gäller 25 procent av alla som känt oro). En av fem vuxna har känt oro för ett grannbarn, och lika vanligt är det att känna oro för ett barn som man mött i en vardagssituation ute i samhället men som man inte känner. 15 procent uppger att det har rört sig om ett barn som de känner genom sina egna barn.

Under hälften av de tillfrågade svarade att de i hög grad vet vad de ska göra om de misstänker att ett barn far illa i sitt hem. Men fler än varannan vuxen känner alltså en viss osäkerhet kring hur de bör agera i en sådan situation. Bara nio procent av de tillfrågade instämmer i hög grad att det finns tillräcklig kunskap bland allmänheten om barns utsatthet och vad man som vuxen ska göra.

– Det är tydligt att den breda allmänheten behöver mer kunskap om när och hur man som vuxen ska agera vid misstanke om att ett barn far illa. Varje vuxen måste förstå vikten av att själv ta ansvar och agera, ha kunskap om hur man kan upptäcka utsatthet hos barn och veta vad som gäller när man gör det. För ett barn som befinner sig i en utsatt situation i hemmet kan en vuxens agerande vara helt livsavgörande, säger Magnus Jägerskog.

Vid oro för ett barn

I stort sett varje vuxen människa möter barn som är utsatta för våld, men utsattheten upptäcks sällan. All utsatthet syns eller märks inte på ett barn, men det finns tecken att vara uppmärksam på: Kroppsliga skador som exempelvis bit- eller brännmärken. Blåmärken kan uppkomma av flera orsaker, men också vara ett tecken på våldsutsatthet. Ett avvikande, inte åldersadekvat eller förändrat beteende hos barnet, som ängslighet, aggression eller regression kan vara en signal på att barnet inte mår bra, att barnet utsätts för skrämmande upplevelser eller saknar trygghet och omsorg.

Tecken på utsatthet kan också finnas i barnets nära omgivning, föräldrars missbruk eller konflikter mellan föräldrar ökar till exempel risken för att barnet ska fara illa och utsättas för våld.

Det förekommer att barn berättar om sin utsatthet för en utomstående, men det är ovanligt. Är du orolig för ett barn så bör du som är vuxen ta initiativ till ett samtal, prata med barnet om din oro och erbjuda ditt stöd. Barn säger till Bris att det är viktigt att den vuxna verkligen är intresserad, men också respekterar att det kan vara svårt och ta tid för ett barn att berätta.

Om du vet eller misstänker att ett barn kan fara illa bör du anmäla din oro till socialtjänsten i kommunen där barnet bor. Som privatperson kan du göra anmälan anonymt. Anställda på vissa myndigheter och i vissa verksamheter som berör barn och unga (skola, hälso- och sjukvård och tandvård till exempel) är skyldiga enligt lag att genast anmäla om de i sitt arbete misstänker att ett barn far i sitt hem. 

Bris har tagit fram en vägledning för vuxna som känner oro för ett barn. Guiden kan laddas ner här.

Föregående Nästa