Stöd och kontinuitet viktigt för framgångsrik placering
Rätt stöd till både familjehem, biologiska föräldrar och det placerade barnet och kontinuitet från socialtjänsten är viktigt om man vill minska risken för ett sammanbrott i placeringen. Det säger forskaren Marie Sallnäs vid Stockholms universitet.
För att en placering ska bli lyckad är det väldigt mycket som måste stämma och tyvärr sker sammanbrott i placeringarna alltför ofta. Enligt en studie från 2001, slutade 30 procent med tydliga sammanbrott inom fem år för dem som placerades vid 13-16 år ålder. För vissa undergrupper av familjehemsplaceringar uppgick sammanbrotten till cirka 40 procent. Svårast är det för barn ungdomar med beteendeproblem.
– Forskare har studerat vad sammanbrott kan bero på under många år och man kan se att rätt stöd både till familjehemmet och den placerade är väldigt viktigt. Det är också viktigt att familjehemmet är väl förberedda och införstådda med vad som kommer att hända och att det blir kontinuitet från socialtjänstens sida, säger Marie Sallnäs, professor vid institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet.
Två av tre sammanbrott inom ett år
Även de biologiska föräldrarna bör få rätt stöd för att förebygga konflikter och underlätta samarbete med familjehem.
Två av tre sammanbrott skedde inom ett år och bland familjehemsplaceringarna var det en fjärdedel som skedde de första tre månaderna, enligt tidigare studie. I drygt en tredjedel av fallen berodde sammanbrotten på att familjehemmet inte längre orkade eller ville fortsätta placeringen. En stor av sammanbrotten berodde också på att barnet rymt, vägrat återvända och liknande. Ytterligare en faktor som kan leda till sammanbrott är upptrappade konflikter mellan familjehem och biologiska föräldrar, som slutat med att någon av dem tagit initiativ till avslut.
– Ett sammanbrott är ett olyckligt för alla parter. Barnet drabbas förstås hårdast, men det är även ett nederlag både för familjehemmet och socialtjänsten. Tyvärr finns det inte enkel metod man kan ta till för att undvika sammanbrott, men ett tungt ansvar vilar förstås på socialtjänsten som bör ha kontinuitet i sitt arbete kring placeringarna, säger Marie Sallnäs.
Kommunerna behöver också hålla en löpande bevakning och dokumentation av sammanbrott och göra egna utvärderingar över det inträffade. Att hålla tät och regelbunden kontakt med barnet är viktigt för att minska risken för sammanbrott, liksom att barnet görs så långt det är möjligt delaktiga i beslut och planering.
