Anknytning – en betydelsefull faktor

Föräldrar deltar aktivt i sina barns utveckling. Det finns föräldrauppgifter som måste utföras tillräckligt bra. Uppgifter som har med skydd och tröst att göra men också sådana som bidrar till barns kognitiva utveckling. Barns hjärnor utvecklas i relation till sin omgivning. Barn är därför beroende av hur föräldrars förmåga ser ut.

Vissa föräldrafunktioner är, säger forskningen, särskilt viktiga. Föräldrar måste vara tillräckligt känslomässigt tillgängliga för sina barn, de måste vara lyhörda och de måste ha en reflektiv förmåga, dvs. kunna sätta sig in i sina barns ”mentala skor” och förstå hur deras eget beteende påverkar och hur det blir i barnets värld.

Anknytning spelar roll
Anknytning har visat sig vara en betydelsefull faktor för barns utveckling och för föräldrars förmåga. Anknytning, som har en biologisk bas, har med skydd och tröst att göra. Det är alltså inte relationen mellan barn och föräldrar i allmänhet. Anknytningssystemet aktiveras då barn är rädda, ledsna, stressade och behöver skydd och tröst. De söker då skydd och tröst hos sina anknytningspersoner.

Barn kan inte låta bli att knyta an. Så som de blir bemötta i anknytningsrelevanta situationer, bygger de in inre mentala representationer av sig som värdefulla och av andra som villiga att skydda och trösta. Barn bygger också in hur man gör i förhållande till andra människor. Barns bön om skydd och tröst aktiverar omsorgssystemet hos vuxna. Ett system som också har en biologisk bas.

Anknytningspersoner/föräldrar kan inte låta bli att skydda och trösta. De barn som blir bemötta av sina anknytningspersoner på ett känsligt och lyhört sätt när de behöver skydd och tröst, bygger en trygg anknytning i relation till anknytningspersonen/föräldern. Barn som kontinuerligt blir avvisade när de ber om skydd och tröst, bygger en otrygg undvikande anknytning. Blir de ibland bemötta och ibland inte, byggs en otrygg ambivalent anknytning.

Att ha en mycket otrygg anknytning har visat sig vara en betydande riskfaktor. Det finns en speciell form av anknytning som är särskilt riskfylld för barns utveckling. Denna form av anknytning – desorganiserad anknytning – kan utvecklas när anknytningspersonen istället för att lugna sitt barn, skrämmer det. Föräldrar kan skrämma sina barn på olika sätt. De kan aktivt skrämma barnet eller själva vara så skrämda att de inte förmår att lugna barnet. Föräldrar kan vara involverade i ständiga konflikter med varandra. De kan utsätta sina barn för omsorgssvikt. Gemensamt är att barnet hamnar i en omöjlig situation som utgör ett hot mot utvecklingen.

Forskningen har visat att många av de barn, som utsätts för omsorgssvikt, har en rejält otrygg anknytning. Många har en desorganiserad anknytning.

Anknytning och omsorgssvikt
Barns utveckling är inte någon rak företeelse. Den påverkas av många olika faktorer på skilda nivåer. Vi talar om skyddande faktorer och om sårbarhetsfaktorer och balansen däremellan. Att ha en så trygg anknytning som möjligt har visat sig vara en viktig skyddsfaktor. En annan betydelsefull skyddsfaktor är att ha tillgång till sina kognitiva förmågor.

Vi människor lever gott med en något otrygg anknytning medan en mer påtagligt otrygg anknytning, utgör en allvarlig sårbarhetsfaktor. En annan sårbarhetsfaktor är att utsättas för omsorgssvikt. På samma sätt som barns utveckling utvecklas i relation sker omsorgssvikt i relation. Med omsorgssvikt menar vi barn, vars fysiska och/eller psykiska utveckling är i fara p.g.a. föräldrars bristande omsorgsförmåga.

Omsorgssvikt består dels av en allvarlig dysfunktion i föräldraförmågan och dels av en störning i föräldra-barn relationen. Anknytningstänkandet hjälper oss att förstå varför. Känslomässig otillgänglighet i föräldra-barn relationen, dvs. psykologisk omsorgssvikt har i studier, som följt föräldrar och barn över lång tid, visat sig vara det allvarligaste hotet mot barns utveckling. Det är också den enda form av omsorgssvikt som kan förekomma i ensamhet.

Möjlighet att läka i relation
Anknytningsforskningen är hoppfull då den visar att förändring är möjlig. Den visar att barn läker i relation till sin närmaste omgivning. Även barns hjärna kan förändras i relation till en läkande omgivning. Här har forskning om familjehemsplacerade barn och adopterade barn lärt oss mycket om hur anknytningen utvecklas och hur barns svårigheter kan läka. Det krävs dock att de icke-biologiska föräldrarna har en trygg anknytning.

Eftersom anknytningen tycks spela en stor roll i barns utveckling, blir det viktigt att bilda sig en uppfattning om t.ex. blivande familjehemsföräldrars anknytning i den utredning som görs. Ett sätt att göra det är att använda något av de instrument, som används i forskning och i praktiskt arbete och som finns tillgängliga för de som gör utredningen. 

 

Karin Lundén, fil.dr., leg.psykoterapeut, handledare
E-post: karinlunden@comhem.se
Hemsida: www.anknytningochomsorgssvikt.se