Studie kartlägger övergången från placering till vuxenliv

Ungdomar placerade i familjehem eller på HVB-hem ser i många fall ljust på sin framtid och att det är värt mödan att försöka påverka sin situation för att kunna få en bättre framtid. Det är några av slutsatserna från Mattias Bengtssons avhandling, som bygger på intervjuer med 24 ungdomar, 17-20 år gamla, vid tre olika tillfällen.

– Det gjorde mig glatt överraskad att ungdomarna hade så mycket framtidstro, säger Mattias Bengtsson som nyligen disputerat vid Högskolan i Gävle.

I avhandlingen visar han hur ungdomar i samhällsvård försöker utveckla strategier för att handskas med de svårigheter de möter under sin väg ut ur placeringen. Dessa strategier handlar till exempel om hur ungdomarna förstår och under processen omförhandlar sin tolkning av tiden i samhällsvård, som hos många av de intervjuade förändras från negativa upplevelser vid första intervjutillfället, då ungdomarna fortfarande var placerade, till mer positiva erfarenheter vid andra och tredje intervjutillfället upp till två år efter avslutad insats. Deras berättelser handlar om förändringsprocessen: att från under tiden i placering uppleva sig tvingad in i något obegripligt (samhällsvård), till att senare efter utskrivning kunna se placeringen som något meningsfullt, och för många som en livsavgörande och positiv vändpunkt i livsloppet.

– Man kan till och med beskriva samhällsvården retrospektivt som en ”pånyttfödelse” och uttrycka tacksamhet gentemot samhället som erbjudit en ”andra chans” i livet, menar Mattias Bengtsson.

Stöd har verklig betydelse
Tidigare forskning visar att dessa ungdomar är en sårbar grupp där övergången till vuxenlivet sker vid lägre ålder, under kortare tid och med mindre stöd än för andra jämnåriga. Många har under sin tid i samhällsvård byggt upp varaktiga relationer i familjehemmet eller på HVB-hemmet som de tar med sig in i vuxenlivet och får stöd av.

Ett viktigt resultat från avhandlingen är att ett målmedvetet socialt arbete med riktat stöd – exempelvis fortsatt stöd från personer i det professionella nätverket efter utskrivning – till denna grupp av ungdomar verkligen har betydelse för att ungdomarna skall lyckas i sin övergång.

– Det behöver utformas individuellt, men tillgången till stöd ska inte handla om ungdomens individuella förmåga att förhandla. Alla som lämnar samhällsvård bör erbjudas stöd, säger Mattias Bengtsson. 

Delaktighet ger bättre förutsättningar
Resultaten visar tydligt att de ungdomar som upplever sig delaktiga i de beslut som fattas under utslussningsprocessen från samhällsvården har större förutsättningar att få en stabil övergång till vuxenlivet efter samhällsvården än de som rapporterar en bristande delaktighet. De ungdomar som känner sig delaktiga fattar beslut om sin egen framtid som de sedan håller sig till över tid, de tenderar reflektera över sin tid i samhällsvård som en positiv vändpunkt i livet och vid tredje intervjutillfället närmare två år efter identifiera sig som fullvärdiga medlemmar av samhället. Det som är utmärkande för en stabil övergång är möjligheten och förmågan att självständigt planera och agera med en tidshorisont som sträcker sig från ”här och nu” till en mer avlägsen framtid.

Det övergripande syftet med avhandlingen var att få kunskap om hur ungdomar i samhällsvård upplever och hanterar övergången från samhällsvård till vuxenliv, samt hur deras upplevelser av och strategier för att hantera övergången förändras över tid. Studien är longitudinell med tre intervjufaser: den första i samhällsvård men där utflytt planeras, den andra 6–11 månader senare då de flesta lämnat samhällsvården och den tredje ytterligare 10–19 månader senare.

Mattias Bengtsson, Högskolan i Gävle. 

Mattias Bengtsson har även tittat på övergångsmönster för ungdomarnas utflytt från samhällsvården. Tre övergångsmönster identifieras: ett stabilt långsiktigt, ett instabilt kortsiktigt samt ett ambivalent med både kort- och långsiktigt agerande. Sista artikeln fokuserar på ungdomarnas vägar från samhällsvård till sysselsättning i spänningsfältet mellan aktörskap och struktur. Resultaten visar tre idealtypiska så kallade trajektorier: en där strukturen möjliggör och underlättar aktörskap, en där aktörskapet upplevs oberoende av strukturella möjligheter eller hinder och en där aktörskapet begränsas av såväl strukturella som individuella hinder.

Av resultatet framgår också att trots att det inte är ovanligt att ungdomarna beskriver det utanförskap som det kan innebära att vara uppvuxen i samhällsvård så delar de även med sig av försonande berättelser om hur samhällsvården också kan – om inte helt ersätta – så åtminstone kompensera för vissa brister i deras uppväxt och utgöra ett stöd som tänder hoppet om att leva ett fungerande och bra liv i framtiden. Deras berättelser vittnar också om att ”förändring tar tid” och att livet sällan följer en linjär utvecklingslinje.

Ungdomarnas egna berättelser
– Den utvecklingsprocess – med både svårigheter och motståndskraft – som blir tydlig när man följer ungdomarnas övergång och liv över tid, är ett argument för att genomföra longitudinella studier: svaren vi får på forskningsfrågor om upplevelser av transitionen från samhällsvård är beroende av tidpunkten då de ställs. Att ha intervjuat ungdomarna vid tre i tid skilda tillfällen har skapat möjligheten att få en mer nyanserad bild av deras komplexa övergångsprocess av hinder och motgångar (i form av drogmissbruk, kriminalitet och relationsproblem), men också hur de utvecklat framgångsrika strategier med en känsla av kontroll över livet och en upplevelse av tillgängliga socialt stödjande relationer. Möjligheterna att förstärka befintliga, och utveckla nya, stödinsatser för denna grupp är stora. Den här avhandlingen bidrar med ungdomarnas egna berättelser om erfarenheter och behov och kan i sig användas som ett viktigt kunskapsbidrag vid sådana initiativ, skriver Mattias Bengtsson i avhandlingen.