Hedersvåld eller dårskap? Del 5

Nu började vardagen återgå till det normala efter tingsrätten. Vi trodde att ett överklagande till hovrätten skulle gå fort, både advokaten Eva och våra socialsekreterare trodde att det skulle komma upp under våren 2013. Mia hade fått interimistisk vårdnad om barnen, den är ju tillfällig tills den kommer upp i tingsrätten. Advokaten sa att dom brukar gå på den, men 100% säker kan man aldrig vara. När pappan fick reda på det så anmälde han Mia för misshandel av barnen...pust, och ja det var bara att låta dessa poliser göra sitt jobb. Ett par tuffa poliser kom och filmade när dom förhörde barnen. Tolk var på plats, Mia och jag fick inte vara närvarande, men som alla visste så sa barnet S, "-nä mamma slåss inte, men pappa slåss". Så poliserna åkte därifrån och åklagaren la ner misstankarna mot Mia. Så onödigt att behöva motanmäla för att hämnas, och visst polisen måste göra sitt jobb, det förstår ju vi med.

Socialsekreterarna hade gjort klart barnutredningarna inför vårdnadstvisten så nu väntade vi bara på att det också skulle komma till domstolen. Personal från soc började rota lite i vart Mia och barnen (OM hon fick ensam vårdnad om barnen) skulle kunna bo. Att bo kvar i Stockholm kunde hon glömma, allt för mycket släktingar som utövade påtryckningar och Mia var rädd att dom skulle få tag på barnen och föra dom ut ur landet. Den dagen Mia flydde med barnen så hade hon nog sinnesnärvaro att även ta med barnens pass, alltid en liten trygghet att pappan inte hade dom åtminstone.

Men nu kommer vi åter till det berömda moment 22... Mia och barnen kunde inte flytta om hon inte fick ensam vårdnad om barnen. Den interimistiska vårdnaden gäller bara tills vidare och någon tid för rättegång kunde Sveriges domstolar inte åstadkomma. Det skolpliktiga barnet kunde inte gå i skolan. Vi trodde alla att snart kommer vårdnadsförhandlingarna upp och då går det fort så dom kan flytta och barnen börja skola och förskola. Det blev januari, februari, mars, april, ingen tid för förhandling. Mia och barnen levde tyvärr lite som fångar. Till några lekparker och skogen var de enda ställen som dom kunde gå till, det blev en hel del turer i motionsspåret med hundarna.

Mia och jag åkte i väg och handlade en gång i veckan, naturligtvis utan barnen. En gång så träffade vi på en ingift person i deras släkt. Mia stelnade till och sa "-han kände igen mig", så sen fick vi titta oss över axeln när vi gick till bilen. En annan gång så stötte vi på en kvinnlig släkting. Hon gick fram till Mia i affären och ville prata, Mia vände och gick åt andra hållet. Kvinnan gjorde flera försök att prata men Mia behandlade henne som luft och gick förbi. Då såg Mia hur kvinnan tog fram mobilen, Mia var nästan säker på att hon blev fotad... "-Vad gör dom här, dom bor ju på andra sidan stan", sa Mia uppgivet flera gånger och då handlade vi inte i den närmsta butiken utan åkte i väg en bit när vi handlade för det kändes lite säkrare. Det här var det stora problemet, att hela tiden vara rädd för att bli upptäckt.

Hela våren passerade, vi kom in i maj och inget besked om vare sig överklagan för kvinnofridskränkningen i hovrätten eller vårdnadsförhandlingar. Bara inse att några tider under sommaren skulle det inte bli, vi hoppas i början på augusti sa advokat Eva.

Det blev juni och vi åkte som vanligt till landet, Mia och barnen tog vi med oss. Det var lite mer frihet på landet och dom behövde inte vara rädda för upptäckt, för hitta dit, gör man knappt med vägbeskrivning ens och även där har vi toppengrannar som lovade informera direkt om dom såg bilar som dom inte kände igen. Vi plockade smultron som ingen av dom smakat förr, det blev en storfavorit. Barnen kunde träna simning varje dag, det blev en del turer i skogen och leta kantareller och massor med blåbärsplockning.

Midsommar firade Mia och barnen på landet med oss. Barnen fick t.o.m en liten kompis i deras ålder eftersom dotterns väninna hade med sig sin dotter, så nu fick vi förklara traditionen att fira midsommar och dom fick för första gången dansa runt en midsommarstång.

Några gånger när dom höll på få "lappsjuka" av att vara gömda så tog vi chansen att lämna dom en dag inne i en stad i närheten av vårat lantställe. Dom gick i affärer, kunde äta ute, dom fick känna lite frihet och se folk åtminstone och vi var ju trots allt 30 mil från Stockholm och Mia hade fått besked om att många av släktingarna åkt på semester till Turkiet.

Maken tog med barnen på Järvzoo det var populärt. För säkerhetsskull så fick Mia vara hemma med mig. Vi ville inte utmana ödet för mycket även fast det kändes ganska bra att vara en bit ifrån Stockholm.

I slutet på juli, början på augusti, åkte vi tillbaka mot Stockholm. Det var fortfarande semestertider och advokaten hade inte fått några datum till vare sig vårdnadsförhandlingarna eller överklagan till hovrätten.

Mia hade en del kontakt med en vän från släkten, jag fick höra en berättelse som fick mig att må så dåligt. I makens släkt så fanns en flicka som är lite utvecklingsstörd. Flickan hade precis gått ut särgymnasiet här i Sverige och föräldrarna tog med henne till Turkiet för hon skulle gifta sig. Hon blev presenterad för en man som hon inte kände, dom fick så klart inte lära känna varandra heller utan dom fick träffas en kort stund i ett rum med mamman och systrar runt omkring. Bröllopet bestämdes, (den hon gifte sig med skulle lätt få uppehållstillstånd i Sverige eftersom hon var svensk medborgare) och någon vecka senare så var det stort bröllop med pompa och ståt.
MEN så fort dom var gifta och fick börja umgås så fattade den nyblivna maken misstankar, något var fel med flickan, så han drog sig ur och hävdade att flickan var sjuk och den nyblivna mannen vägrade. Mia visste vem mannen var, hon sa att det var en bra och trevlig man, och verkligen, han struntade i biljetten till Sverige när han märkte att något var fel, all heder till honom. Men för släkten var det en stor skandal.

Så detta är Sverige 2014, man gifter bort sina döttrar, även om dom är utvecklingsstörda, den här berättelsen berörde mig väldigt mycket.