Hedersvåld eller dårskap? Del 4

Nu, efter många månader, så var det äntligen dags för rättegången. Mia var orolig, hon skulle få en helt okänd tolk som översatte allt hon sa. Maken, som egentligen pratade väldigt bra svenska, fick också för sig att han ville ha en tolk. Mia´s mamma i Turkiet var helt förstörd. Hon började nu ge upp hoppet om att kunna övertala sin dotter till att gå tillbaka till maken och bli en lydig fru. Mia´s mamma fick stå ut med mycket telefonsamtal och påhälsningar med ordentliga hot, men någonstans såg vi en liten förändring hos Mia, hon svarade emot sin mamma och ifrågasatte att hon faktiskt blivit bortgift endast 15 år gammal.

Mia hade vid det här laget träffat mina vuxna döttrar, som var ungefär lika gamla som Mia. Dom jobbar, pluggar, har sambos. I början förundrades hon över att dom kunde leva så, men efter ett kort tag så sa hon att så skulle hennes egna barn växa upp. Dom skulle absolut inte gifta sig för tidigt och dom skulle självklart välja partner själva.
 
Det var söndag, och dagen efter var första rättegångsdagen. Det var bestämt att vi skulle skjutsa Mia till ett ställe där en polis skulle möta upp och skjutsa henne sista biten till tingsrätten, där skulle Mia´s advokat Eva möta upp. På söndagskvällen berättar Mia för mig att hennes väninna "budbäraren" ringt henne och hysteriskt sagt: "-Åk inte dit, dom ska döda dig".
Väninnan berättade att under helgen så hade det varit stormöte. Släkten hade kartlagt tingsrätten, undersökt vart alla kameror och utgångar fanns, dom hade räknat ut vilken ingång hon skulle använda och vart hon skulle gå ut för lunch, alla skulle vara där. Dom hade t.o.m. räknat ut hur dom skulle ställa bilarna för att komma åt henne.
 
Så sent på söndagskvällen stod jag med en information som var helt galen, vad skulle jag göra nu? Som tur var så hade jag fått advokatens privata nummer och ringde henne. Jag förklarade vad Mia berättat, vi skulle åka tidigt dagen efter. Advokaten fattade ett snabbt beslut, åk INTE. "-Jag ringer dig och berättar hur det blir".
Mia var väldigt uppgiven, "-Så klart dom vill döda mig, annars kan ju fler fruar få för sig att dom vill skiljas".
 
Att inte dyka upp på en rättegång är allvarligt, så advokat Eva var tvungen att få tag på både polisen och domare för att få tillåtelse att Mia skulle vittna från en annan plats. Morgonen därefter så satt Mia och jag beredda med telefonen, vi visste inte hur det skulle bli. En stund senare ringde advokat Eva och sa: "-Åk iväg nu men ni ska åka till xxxx-tingsrätten istället, jag möter upp". Även en tolk var tvungen att ordnas fram snabbt som kunde åka till xxxx-tingsrätten i stället.
 
Så en timme senare infann vi oss i en helt annan tingsrätt där dom ordnade fram ett rum så att hon kunde få vittna via videolänk i stället. Rättegången började. Salen var full med släktingar och domaren fick flera gånger be släkten på åhörarplatsen att vara tysta. Så fort Mia skulle prata så började släkten komma med utrop. Det slutade med att domaren fick be vakterna att ta ut en person och även domaren förstod nu varför hon inte kunde vittna på plats, så det kändes som lite cirkus eller en dålig film. 

Dagen efter så var det ytterligare en rättegångsdag. Återigen så fick vi veta 5 minuter innan vilken tingsrätt vi skulle åka till. Mia var helt knäckt efter rättegången. Maken hade kallat nästan hela släkten som vittne. Alla vittnade om vilken underbar pappa och äkta man han var. Släkten vittnade även om att dom var så moderna och att skilja sig var helt naturligt...(kanske därför som en släkting satt inne för mord på sin fru när hon ville skiljas).
 
En enda person vittnade FÖR Mia och det var en polis som kommit till platsen när Mia ringde 112, men han kunde ju bara vittna om att han tagit in henne i sin bil och att hon grät och var i upprört tillstånd. Han hade kört henne till polisstationen och hjälpt henne med tolk så hon kunde göra en anmälan. 

Barnens ombud vittnade om vad barnen berättat. Ena barnet hade en dokumenterad skada, men hela släkten berättade att lille L blivit knuffad av S och fått skadan. En annan vittnade om att L ramlat av sig själv, några andra hade inte sett någonting.
 
För att göra en lång historia kort så släpptes maken fri och fick inget straff p.g.a bristande bevisning!! Domen har överklagats så fallet ska komma upp i hovrätten.

Nu när jag skriver detta ett år senare så har det fortfarande inte kommit upp i hovrätten, det är sån kö till domstolarna. Advokaten försöker få NÅGON att vittna för Mia men det är ingen som vågar.
 
Skilsmässopappren har advokaten ordnat med, men har man omyndiga barn så är det 6 månaders betänketid innan skilsmässan går igenom. Mia berättade också att dom är gifta även i Turkiet och där kostar det pengar att få skilsmässan att gå igenom, pengar som hon inte har, så hon får nöja sig med att skilja sig på svenskt vis. Mia har en almanacka hängande i köket. Varje dag så räknar hon ner hur många dagar det är kvar innan skilsmässan går igenom. Mia hade nu bott här i drygt 3 månader.
 
Tingsrättens dom var så klart en besvikelse. Mia åkte berg-och-dalbana i humöret, ena sekunden lite hopp och nästa förtvivlan. Hoppet låg så klart i att han skulle fällas i hovrätten, men när det skulle komma upp var det ingen som visste. Under tiden så gjorde speciella barnhandledare utredningar om vart barnen skulle bo. Pappan ville ha vårdnaden och Mia ville ha vårdnaden...

Jag var med när en av barnhandläggarna pratade med S. S har inte så bra svenskt ordförråd utan pratar istället 3 språk halvbra, så barnhandläggaren kom och tog med sig dockor och hus. S fick peka ut dockor som föreställde mamma, pappa och syskon och andra personer, och allt blev så tydligt för en utomstående. S ställde upp dockor som var syskon, mamma och sig själv i ett hörn, sen ställde S flera poliser framför och på andra sidan dockan som föreställde pappan. Med väldigt lite språk men med dockor, så kunde man utläsa väldigt mycket, och att S var rädd var det inget tvivel om.
 
Nu gällde det vårdnaden. Mia skulle behöva flytta långt bort och kanske även byta namn. Vi tvivlade på att endast skyddad identitet räckte, men för att kunna flytta så behöver hon få ensam vårdnad, för med delad vårdnad som domstolarna nästan alltid vill döma till, så skulle det bli väldigt svårt. Det första pappan skulle fråga barnen var självklart vart dom bor. Kan man begära att så pass små barn inte får berätta vart dom bor, inte berätta vilken skola dom går i, vilket fotbollslag dom tränar i? Återigen moment 22...