Hedersvåld eller dårskap? Del 3

I början när Mia och barnen bodde här så hade dom inte fått skyddad identitet, så att ens uppsöka vårdcentral vågade vi inte. I släkten fanns en hel del som jobbade inom vården och har man otur och dom slår på personnummer så kan man se vart dom sökt vård.
Inför placeringen så skulle barnen läkarundersökas. Det gör man alltid inför en placering när det är LVU, men dom egna vårdcentralerna i kommunen vågade vi inte använda utan det fick bli i en annan kommun. Vi skjutsade en bit, soc och tolk mötte upp och körde sista biten och följde med. På hemvägen gjorde vi tvärt om, vi mötte upp och bytte bilar.

Ett kort tag efter så fick lilla L blåskatarr/UVI och som sagt allt var en risk. Åka till vårdcentral eller sjukhus ville vi inte, om det inte gällde livet, men antibiotika behövdes. Det är i såna lägen vi är glada att vi har alla yrkesgrupper i bekantskapskretsen, så efter lite pyssel så kunde vi ordna antibiotika i rätt dos till lille L och det löste sig utan att behöva uppsöka vårdcentral och lämna ut personnummer.
 
Vi fick bra kontakt med en polis som hjälpte till med riskbedömning och en hel del praktiska saker, bara en sån sak som att få skyddad identitet var ett äventyr. Nu hade den här polisen kontakter med skattemyndigheten där vi fick ansöka om skyddade uppgifter efter konstens alla regler. Det stora problemet var att få skyddad identitet för barnen för hur det än är så var ju faktiskt pappan vårdnadshavare. Nu var ju barnen, som tur var, LVU:ade och soc vägrade lämna ut uppgifter, för enligt lagen så har båda vårdnadshavarna rätt att få läsa allt som rör barnen... moment 22.
 
Enligt skatteverket så har över 14 000 personer “skyddade personuppgifter”. Skyddade personuppgifter är samlingsnamn för antingen sekretessmarkering, kvarskrivning eller fingerade personuppgifter.
Dessvärre är det inget som är smidigt. När Mia fick brev från myndigheter eller andra, så hamnade breven hos skattemyndigheterna. Dom i sin tur skickade allt i bruna kuvert till en adress på socialkontoret och de skickade allt vidare i neutrala kuvert till mig, som jag i min tur, gav till Mia. Så ett snigelbrev som brukar kunna komma fram dagen efter, tog nu upp emot 2 veckor innan hon fick.
 
Några gånger så fick vi hjärtat i halsgropen. Några klantiga banker skickade brev till henne hit på en c/o adress, hur tusan kunde det gå till? På banken visste de inte ens vart de fått adressen ifrån enligt dom. En sån enkel sak skulle kunnat förstöra allt. Det hade räckt med att någon i hennes släkt jobbade på posten och fått syn på det ovanliga efternamnet.
 
En annan sak som blev ett stort problem var just alla banker. När vi började rota i det hela, så visade det sig att Mia hade konton i varenda bank. Inget som hon öppnat men väl hennes make. I varenda bank så fanns också lån och stora skulder.
Vi fick ta hjälp av en person på soc med befogenheter att hjälpa till i såna här ärenden. Alla banker fick besökas och konton sägas upp och förklaringar ges överallt. Allt hade gått till inkasso och kronofogden så ingen bank ville ha henne som kund. Det tog en hel dag och var en stor risk.
 
Mia och barnen fick inte vara på offentliga platser tillsammans. När vi skulle handla så åkte oftast Mia och jag iväg och maken passade barnen. Till lekparker gick dom tillsammans, men inte utefter stora vägar där bilar och bussar passerade, att hittas är oftast en slump så försiktighet var något vi fick lära oss. Mamman hade en del kontakt med en i den ingifta släkten. Personen var en bra budbärare och vi fick t.ex. reda på vad släkten sa och på vilka ställen dom letade som mest. Från början så var släkten säkra på att hon bodde på ett skyddat kvinnoboende så släkten åkte runt utanför ALLA kvinnoboenden i hela länet. Ett tag trodde dom att hon bara gick ut med barnen på natten så då var hela släkten ute i sina bilar och letade även på nätterna. Budbäraren som gav oss information berättade också att Mia skämt ut släkten och skulle dödas, barnen skulle släkten ha!
 
Vid den här tidpunkten började Mia förlora hoppet. Rättegången dröjde, alla hot från släkten hon fick höra genom budbäraren och mammans påtryckningar och böner från Turkiet, gjorde inte saken bättre. Mia var säker på att dom skulle hitta och döda henne. En dag i bilen sa hon till mig:
"-Kan du och din man ta hand om barnen när jag dör"? Såna gånger får man stålsätta sig,
"-Nej du ska inte dö, för nu jäklar får du kämpa. Barnen behöver dig och dessutom är vi för gamla, men jag lovar att se till att dom får en bra familj och hålla kontakten med dom OM du mot förmodan skulle dö i någon sjukdom". Det var det enda löfte jag kunde ge henne.
 
Dom första åren Mia bodde i Sverige fick hon "lära sig" av släkten hur Sverige fungerade. Dom berättade att polisen var ens fiende, soc var en hemsk samling människor som gärna tog barn om man anmälde något och ve och fasa så placerades dom i svenska familjer. Så om hon anmälde sin make så tog soc barnen och hon fick aldrig mer träffa dom. LVU var något hon skulle akta sig för. Ville hon skiljas så tillhörde alltid barnen mannen och kvinnan fick inte träffa dom något mer.
Mia var som sagt 16 år när hon kom till Sverige men enligt passet så var hon 18 år. Att hon skulle tvivla på det som sas, fanns bara inte. Att lära sig svenska, gå i skolan och lära sig hur samhället fungerade fick hon aldrig göra. I Turkiet där hon växte upp som kurd på landsbygden, var livet så. Hennes mamma hade fött många barn, hennes pappa var Imam och hade flera fruar, det var inget konstigt med det och att kvinnan inte sa emot, var något helt naturligt.
Några svenskar hade Mia aldrig lärt känna, släkten tyckte det räckte med dom, någon annan behövde hon inte.
 
Mia berättade att dom ibland gjorde utflykter hela släkten. Det kunde vara 20 personer, dom åkte ut i skärgården och fiskade och grillade. Mia berättade hur dessa utflykter fungerade. Alla män satte sig på filtar och pratade, kvinnorna serverade männen te, sen gick kvinnorna ner till vattnet och fiskade samtidigt som dom passade barnen och tände grillar. Ibland ville männen ha påfyllning då fick dom servera te och sen fortsätta passa barn, fiska och grilla. När hon berättade så skrattade både maken och jag högt, sen blev det ett roligt skämt mellan oss, vi sa alltid att vi kan ge maken te och sen gör vi resten.
 
Nu började det dra ihop sig mot rättegång för kvinnofridskränkningen. Släkten var i upplösningstillstånd och mamman i Turkiet grät och skrek varje gång Mia pratade med henne. Mamman hade fått påhälsning av makens släktingar där diverse hot hade uttalats, även Mias lillebror, som fortfarande bodde hemma, blev hotad. Hoten var allt ifrån att dom skulle döda dottern och ville det sig illa så kunde även brodern råka illa ut om DOM inte såg till att Mia tog tillbaka allt, lämnade barnen och försvann från landet. Mamman bönade och bad Mia att ta tillbaka. Vi peppade och bad henne sluta prata med mamman. Vi polisanmälde alla hot men polisen kunde inget göra eftersom det begåtts i ett icke EU land. Ett tag så försökte vi få Mias mamma att vittna till sin dotters fördel, för hon visste hur Mia haft det och alla hot hon själv fått, men det vågade inte mamman.