Hedersvåld eller dårskap? Del 2

Ett vanligt problem var att kunna transportera Mia och barnen dit dom skulle utan att ta några risker. Som när vi skulle till andra sidan stan på polisförhör. Maken eller jag passade barnen, den andra körde Mia till en utvald undanskymd plats där vi mötte upp advokaten eller socialsekreteraren som körde sista biten. Våra bilar fick inte ses med Mia eller barnen, att ta reda på ägaren till ett visst bilnummer är enkelt.

En period satt hennes make häktad. Vi trodde det skulle bli en väldig lättnad. Så klart Mia tyckte det var skönt men resten av släkten blev ännu värre. Mia hade kontakt med sin mamma i Turkiet som dessvärre fått ta emot så mycket hot från Mias makes bröder och kusiner. Mias mamma var förtvivlad och tiggde och bad sin dotter att ta tillbaka allt, annars hade släkten hotat med att Mia skulle dö, så mammans uppgift var att "tala förstånd med sin dotter". Mia fick självklart byta kontantkort ofta, nu kunde hon inte heller låta sin mamma ha hennes telefonnummer, påtryckningarna var för stora.
 
Under den här tiden så jobbade vi stenhårt med språket. Varje dag tog maken barnen och gick till lekparken medans Mia och jag pluggade svenska. I början använde vi barnböcker men kom sen på att den absolut bästa kurslitteraturen var alla reklamblad från affärerna. Mia var självlärd och hade aldrig gått i skolan i sitt hemland. Man tycker att Turkiet är ett ganska modernt land men är du kurd från Turkiet och kommer från dom små byarna, så är det en helt annan kultur och inte alls modernt som i storstäderna. Vi tragglade Coops, Citygross, ICA och Lidls reklamblad, kyckling 59:-, Blockljus 10:-, diskborstar, diskmedel och barnstrumpor. Ordförrådet på svenska gick snabbt framåt.
 
Där Mia bodde förut så hade dom inga svenska kanaler. Nu så var både hon och barnen hänvisade till svensk TV och svenska barnfilmer som vi lånade ut i ett rasande tempo. Det gjorde underverk med språkförståelsen.
Det stora barnet hade skolplikt, men det fick vi bortse ifrån. Ingen ville ta risken att skriva in S i skolan på den här orten och tur var kanske det. En dag när vi gick förbi skolan så hör vi hur ett barn ropar på S. S blev livrädd och sprang hem. När vi frågade barnet hur hen kunde känna S, så svarade det barnet "-vi gick i samma skola förut, men jag har flyttat från kommun AAA och nu bor vi här". Barnet som ropade på S talade dessutom samma språk.
 
Veckorna gick och Mia var väldigt nära att ge upp många gånger. Makens släkt ringde runt till Mias syskon som bor i andra länder och hittade på massa saker om henne. Så även från syskonen var det påtryckningar om att hon skulle gå tillbaka till maken och "uppföra sig". I värsta fall så kunde hon lämna barnen till makens släkt, åka hem till sin släkt i Turkiet för att där leva med sin mamma och sen bli gift, då skulle hon klara sig från skammen och behöva dö...
 
När Mia var 15 år så blev hon bortgift, det var ett arrangerat bröllop. Mia´s mamma var så glad över att hon hittat en make till henne som bodde i Sverige. Hon trodde nog att hon gjorde sin dotter en tjänst, så gick det till och som 15 årig flicka ifrågasatte man inte det, dessutom så hade inte Mia gått i skolan. Dom gifte sig och Mia blev gravid, och som 16-åring fick hon barnet S. Maken bodde under den tiden i Sverige men sen när det var dags för Mia att flytta ihop med sin man, så skulle hon flytta till Sverige. Att vara 16 år, gift och ha ett barn går inte, så i passet fick Mia bli 18 år, då gällde äktenskapet och ingen i Sverige ifrågasatte det. Väl i Sverige fick hon bo med maken hos hans föräldrar och syskon. Mia blev genast anställd i familjens assistansbolag, hos makens handikappade bror. Hennes uppgift var att sköta brodern OCH hela hans familj. Hon fick städa, baka, passa upp samt ta hand om det egna barnet, som då bara var 1 år.

När man kommer till Sverige så förväntas det att man ska lära sig språket. Mia fick efter mycket om och men till slut börja på en SFI-kurs (svenska för invandrare). Dom dagar hon kunde gå dit var lätt räknade. Det var inte alla dagar hon fick gå, och när hon gått där i tre månader sa maken och familjen att nu räcker det, så hon fick sluta. Ingen tyckte att hon behövde kunna mer svenska, för hon skulle ju jobba hemma hos dom.
 
S fick barnomsorg och Mia kunde jobba. Någon lön såg hon aldrig, den tog maken hand om. Ibland kom maken med massa konstiga papper. Mia blev tillsagd att skriva sitt namn på dom, hon kunde inte läsa svenska så hon förstod inte vad hon skrev under. När hon frågade så sa maken att det var för att hon skulle få stanna i Sverige, så Mia gjorde som hon blev tillsagd. Det hon inte visste var att hon skrev under massor med banklån, för på pappret så tjänade hon en hyfsad lön och var enligt banker och långivare en säker kund.

Långt senare när inkassokraven kom och vi ringde kronofogden så hade "hon" skulder på över en halv miljon, skulder hon inte visste att "hon tagit". Några kapitalvaror som bilar och hus hade hon inte sett till utan pengarna gick ner i makens ficka. 
 
Efter några år så kom barnet L och familjen fick bo i en andrahandslägenhet som dom hyrde av släktingar. Mias jobb var att lämna L på dagis och S i skolan. Ofta så ringde makens släkt och krävde att hon skulle åka dit och städa, baka bröd och självklart vara assistent. Vad maken gjorde den här tiden är det nog ingen som vet, på pappret så var han också assistent, brodern var ordentligt handikappad så assistenter fick han ha dygnet runt.

Vid den här tiden så började maken misshandla Mia mycket, ibland låste han ut henne, så hon fick ibland sitta utomhus och vänta på att han skulle bli "snäll igen". Barnet S råkade också ut för pappans vrede och fick ibland stryk, även en kniv mot halsen och hot om död, fick barnet bevittna av sin mamma. Släkten visste vad som förse gick, alla hade sett. En av makens bröder var gift med en kvinna som Mia kände från hemlandet, dom var bra vänner och väninnan försökte hjälpa Mia men kunde göra så mycket.

När Mia fick nog och polisanmälde så förhördes alla. INGEN hade så klart sett någonting. Mia´s väninna försökte lite halvhjärtat berätta för polisen men sen när vi kom till rättegången för kvinnofridskränkning, så tog hon tillbaka allt och mindes inget...
 
Nu går vi händelserna lite i förväg. Under den första tiden så var det mycket utredningar, speciella poliser förhörde barnen, S som sett och upplevt mycket kunde berätta en del men inte så mycket detaljer. S pratar 3 språk halvdåligt och det var mycket hen inte kunde sätta ord på. Lilla L var så liten så att få hen att berätta var inte så stor idé. Advokaten Eva försökte verkligen få ihop alla pusselbitar, att försöka få någon att vittna för Mia var otroligt svårt, ingen vågade. Ett enda vittne till rättegången och det var en polis som kommit dit när Mia ringt 112 och varit rädd.

Eva försökte få SFI läraren att vittna. Maken hade sprungit in på lektionstid för att kolla om Mia var där och varför hon inte svarade i telefon. Läraren hade även frågat Mia vid några tillfällen om hon hade problem med maken och om hon behövde hjälp. Mia hade svarat undvikande på frågan men när det gällde att vittna så ville läraren inte vara med längre.