Hedersvåld eller dårskap? Sista

Mia och barnen hade nu levt gömda i ett år. Det pratades såklart om Mia i släkten och det hon gjort. Hon stod upp för sina barn och sig själv och överlevt. Hon hade banat väg för många kvinnor i släkten.

Publicerad 11 januari 2019

Så kom hösten och fortfarande inga tider i domstolarna. Socialtjänsten ska jobba efter någonting som heter BBIC. Det betyder Barnens behov i centrum, och ja vi hade absolut ingenting att klaga på. Den här socialtjänsten skötte fallet utmärkt MEN staten kunde inte uppbringa tider i domstol, återigen moment 22. Så kommuner ska jobba enligt BBIC, men tydligen inte staten, hur går det ihop?

Att låta skolpliktiga barn leva gömda och inte kunna flytta och börja skolan, är banne mig inte okej. Vi var nu inne i oktober och Mia och barnen hade bott här i ett år och barnet S har inte gått i skola på över ett år. Under sommaren och hösten så fortsatte makens släkt att hota och terrorisera Mia´s mamma och släkt i Turkiet. Mamman kände sig nu så pass hotad att hon beslöt sig för att ta med dom yngre syskonen och flytta in till en storstad i Turkiet, långt ifrån makens kurdiska släkt. Hon började inse att hon inte skulle lyckas övertala Mia att vare sig flytta dit och lämna barnen eller att gå tillbaka till sin make. Mia slutade nästan helt prata med sin mamma, utan kontakten fick skötas av Mia´s yngre syskon, som tyckte Mia gjorde helt rätt. Mia har en yngre syster i Turkiet som släkten försökte få att gifta sig, men hon vägrar göra samma misstag som Mia, det har hon lärt sig, och banar en äldre syster vägen för den yngre, så är det alltid lättare att motstå, så inget dåligt som inte har något gott med sig.
 
Ytterligare en ingift kvinna i makens släkt ville skilja sig. Hon hade sett att Mia fick hjälp och att hon faktiskt överlevt. Den kvinnan fick också hjälp med en lägenhet i en annan kommun. Nu passade sig släkten lite, men det pratades en hel del, dom sa att xxxx gjort en "Mia". Släkten lugnade ner sig lite fick Mia veta av sin väninna och budbärare, det pratades om att "det är svårt att komma åt henne för alla svenskar är på hennes sida". 
 
Jag tror faktiskt att Mia började känna sig stolt. Det pratades så klart om henne i släkten och hon hade banat väg för många kvinnor i den släkten. Att inte kunna umgås med sina nära och kära var så klart tufft för henne, men hon insåg samtidigt att hon inte hade så mycket val.
 
En kollega till mig har en haft en irakisk flicka placerad. Den flickan kom till dom när hon var 15 år gammal. Hon bodde hos dom i några år, gömd, med skyddad identitet, men det gick bra för henne och hon är nu 19 år gammal. Hon bor nu på en helt annan ort, men var och hälsade på hos min kollega, så då passade jag på och fråga om hon kunde komma och hälsa på Mia och förklara att hon klarat sig bra, det tar tid och det är tufft, men det går!! Och det gjorde hon. Dom förstod varandra så bra, även fast hon kom från Irak och Mia från Turkiet. Det var ett bra möte, Mia fick se att hon, som var yngre, hade klarat sig väldigt bra.
 
Månaderna gick och äntligen fick vi en domstolstid i slutet på året. Det var med skräckblandad förtjusning som det ÄNTLIGEN hände nånting. Mia fick återigen åka in till en annan tingsrätt än maken och vara med via videolänk. Den här gången gick det lugnare till. Mia´s advokat fick inte vara med Mia utan skulle vara där maken och domarna var.

Som ni kanske vet, så döms det nästan alltid numera till delad vårdnad, och det gör att kvinnor och barn med skyddad identitet inte kan flytta!! (Återigen, vart är BBIC? ) Nåväl, advokaten vågade inte bråka för mycket, för gör man det, så kan domstolen döma den som inte försvårar umgänget till att få ensam vårdnad. Nu körde domaren i det här målet något som kallas "Göteborgsmodellen". Den går kort och gott ut på att dom tvingar ombuden till parterna, att komma överens. Så nu skulle Mia få ensam vårdnad OM hon gick med på att pappan fick telefonumgänge med barnen en gång i veckan + att han fick träffa dom i en neutral kommun med turkisktalande kontaktperson. Mia och hennes advokat kände sig tvingade att gå med på det.
 
Att ordna telefonumgänge är lätt. Dom får prata i en mobil med kontantkort och med högtalartelefonen på. Sägs det för mycket, eller att det är för ingående frågor om vart dom bor och så, så är det bara att trycka av, men det här med umgänge? Det krävs att någon neutral kommun tar på sig att ordna med en plats att ses och att det är en kontaktperson med. Vem som ska ordna det här, lämnar jag med varm hand till någon annan att sköta. Det stora barnet S ville inte, den lilla kunde nog tycka att det var okej, så återigen moment 22. Ett barn som sett så mycket och INTE vill ska tvingas till umgänge, vart är BBIC som alla ska jobba utifrån?
 
Det tog några veckor innan dom föll, och innan domen vunnit laga kraft så kunde inte socialtjänsten häva LVU, så det drog ut på tiden. Flytta kunde dom heller inte göra innan domen var nerskriven på papper och socialnämnden upphävt LVU´t. En person från socialtjänsten hade nu lyckats ordna fram en ny kommun att bo i för Mia och barnen. En lägenhet stod och väntade på dom och en skolplats väntade på barnet S, som var så glad att äntligen få gå i riktig skola efter 1 år och 4 månader.

Så äntligen var det klart och resväskorna som vi tiggt till oss av snälla vänner, kunde börja fyllas. Sista kvällen så skjutsade vi dom till transporten. En person skulle möta upp dom när dom kom fram och någon riktig adress har inte ens vi, utan Mia, som bara använder kontantkort, får ringa oss. Vi kramade om dom och Mia´s sista ord var: "- Glöm oss aldrig".
 
*********

Mina ord så här i efterhand
Ett väldigt speciellt fall, det är sällan kommunerna hjälper till så otroligt mycket som denna kommun gjort. Oftast får mamma/barn en plats på en kvinnojour. Där bor dom oftast i ett rum och delar kök och badrum med andra kvinnor, vissa har barn, andra inte. När det blir så här långvarigt så är det inte många kvinnor som orkar att bo i ett litet rum med sina barn, dom flesta står helt enkelt inte ut, och väljer att gå tillbaka till sina män. På dom flesta skyddade boenden så är det många ideella krafter som jobbar. Många volontärer och nästan inga boenden är bemannade dygnet runt utan det är oftast några där och kan hjälpa kvinnorna dagtid.

Vad skulle då kunna förbättras? Jo naturligtvis så ska dessa kvinnor kunna få hjälp dygnet runt. Nu är väldigt många boenden fulla. Ibland finns inga platser, sen att man blandar kvinnor med barn och dom utan, är också väldigt påfrestande. På dom ställena Mia var, innan hon kom hit, så var det många gånger smått kaotiskt. Vissa kvinnor bodde i små rum med många barn. Ville några utan barn titta på TV, så var det svårt, barnen var inte direkt tysta och lugna. När alla ville laga mat samtidigt, så blev det trångt. Det måste till fler platser och mer personal, kanske stora villor lite utanför städerna där barnen även kan vara ute och leka, naturligtvis plank runt om med TV-övervakning.

Sen det här med heder då, jag tycker Sverige blundar för det. Vill man lyfta frågan med heder och olika kulturer så får man hela PK-eliten på sig. Vi får inte kännas vid att det förekommer och vill man prata om det, så kallas man invandrarfientlig och rasist.

Men det är bara att inse, om en svensk kvinna vill skiljas från sin make, som kanske misshandlar henne, så kan han absolut jaga rätt på henne, hota henne, misshandla och i värsta fall döda henne. MEN att han skulle ta hjälp av alla sina vänner, föräldrar, morbröder, bröder och kusiner, det förekommer inte, utan dom skulle i såna fall ta avstånd från hans dumheter och skämmas över en sån galen släkting.

Där har vi en av dom stora skillnaderna, utländska kvinnor är många gånger jagade av en hel släkt, medans svenska kvinnor är jagade av en, oftast ensam, gärningsman.

Och överklagan i hovrätten har det äntligen kommit en tid till förresten, hur det går med det, återstår att se (red.anm vi fick aldrig veta hur det gick tyvärr). Så om staten ställde upp för alla dessa kvinnor genom bra och genomtänkta boenden, gärna en stad en bit ifrån, och om alla dessa fall fick förtur till våra domstolar och utredningar inom socialtjänsten, då skulle inte en hel liten familj behöva leva som gömda fångar i ett år och fyra månader.

Och nej, vi glömmer dom aldrig!

Föregående Nästa